Gösta Ågrens diktsamling I det stora hela, är ett ambitiöst diktprojekt där han prövar att koppla ihop de allra minsta beståndsdelarna av ett liv – en människas högst personliga minnen – med de allra största – de tankar om döden som förenar civilisationer. Pojkminnen från barndomen blandar Ågren med vackert formulerade evighetspassager. Hur blir en liten pojkes upplevelser en gammal gubbes minnen? Det känns fatalistiskt, orientaliskt-filosofiskt, och också väldigt bildat men utan att bli skryt. Visst är det pretentiöst – men dikten som uttrycksform har ju automatiskt vissa sanningssägande pretentioner.
Det grekiska dramat får agera portal för den fatalistiska känslan i diktenar – den antika teaterterminologin får förklara den känsla av personlig tragedi som är allmängiltig. Kören blir en metafor för de människor som vi inte känner, för ansiktena på gatan som vi inte möter men som ändå finns omkring oss. Körledaren kunde naturligtvis läsas som en religiös metafor – men också inte. I det stora hela är inte en uppgörelse med något ”nästa liv” utan en redogörelse över hur man kan se på detta liv, detta enda liv. ”Framtiden är/ vår enda, djupa/brunn”, skriver han.
Miljömässigt färdas vi mellan sjukhussalar och betesmarker, från fyrtiotalets krigsår till dagens tvångsvård och politiska skrämselklimat. Betoningen ligger på likheterna, på de eviga kvaliteterna
Ågren gör minnet i sig till en huvudperson i I det stora hela, nåt som tilltalar mig personligen. Jag ser en brygga mellan metaforik och neurologi här, som gör diktsamlingen till nåt mer än bara en räcka aforismer. Vi vet faktiskt inte hur minnet fungerar rent neurologiskt, och alla mänskor måste reflektera över hur våra hågkomster och snapshots från livet förvrängs efterhand – vi minns inte händelser, vi minns minnen. Och hur vi minns kan förändra hur vi berättar våra liv.
Karaktärsgalleriet består av en familj, särskilt fadern och bröderna får en framträdande roll. Syskon är de familjemedlemmar man har känt allra längst och Ågren beskriver sykons åldrande och död som någonting världsomvälvande – en liten bit av diktjaget dör då dess bror dör. Och visst ryms det med lite samtidskommentar också, att åldras i ett Europa som är så statt i förändring, hur ska det sluta, man kan ju inte bara stiga av tåget nu?
Att en diktsamling om döden kan kännas uppfriskande är besynnerligt. Men för mig som ändå är kring trettio känns det bra att meditera kring Ågrens dödsaforismer – han svarar på frågor om döden och döendet, åldrandet och minnet som jag inte ännu vågat ställa till de gamla människorna omkring mig. Just medvetenheten om det egna åldrandet, självdistansen, får de korta, kala dikterna att verka mindre banala och ödesmättade, den förtätade språkdräkten och en rytmisk minimalism gör att döden blir – lite rolig, faktiskt. Och det känns både bra och sant.
Jenny Wikström
